Läste i Expressen i dag om ett gammalt par som efter 72 år måste flytta i sär. Hon är för dålig att bo hemma och han för frisk att bo på sjukhem.

Endast döden skiljer er åt säger prästen, men i detta fallet var det kommunen. 

Hur kan man göra så mot gamla människor?

När jag och min Älskade Gammelsmurf  blir så gamla så nog vill vi bo tillsammans.

Man behöver sin älskade nära sig, inte bara för att själv få tröst och styrka utan man vill kunna ge tröst och styrka också. Veta att den andre mår bra och är trivs. Kunna sträcka ut handen och röra vid varandra i bland.

Ligga där ensam på ett främmande sjukhem/sjukhus eller sitta i sitt hem ensam och oroa sig för sin partner är ju hemskt. 

När man går sjukvårdsutbildning talas det så vackert om vården av gamla människor. 

Hur man skall respektera deras önskemål och behov. Pytt säger jag bara. Det funkar inte i verkligheten.

Glömmer inte en gammal kvinna som fick flytta till ett seviceboende och var tvungen att göra sig av med en katt. Katten var jättegammal och döv bl a. Kvinnan var mer eller mindre sängbunden och hade inte så långt kvar. En av personalen på denna avdelning var allergisk så katten skulle avlivas. Hur kändes det inte för kvinnan? Hon hade bara katten kvar. Barnen var utflugna och maken död. Varför kunde inte personal som var allergisk flyttat till en annan avdelning tills kvinnan var borta eller varför inte lagt henne på annan avdelning eller ett annat äldre boende.

Min mamma var nästan helt blind, hade kol och dåligt hjärta. Hon var för frisk att bo på service boende. När hon blev tablettförgiftad och höll på att dö då fick hon plats direkt. Att jag och hon själv innan sagt till biståndshandläggaren att hon inte klarade sig själv hjälpte inte. Tack vare sköterska och läkare på sjukhuset fick hon plats och det tog inte en månad förrän hon flyttade in i sin service lägenhet. Själv låg hon kvar på sjukhuset så vi flyttade åt henne. 

Samhället, både skola, äldrevård och barnomsorg är sådan att det inte finns plats för dom som inte följer ett visst mönster. Alla skall vara stöpta i samma form, följa mönstret och inte ha speciella krav och önskemål.

Redan på bvc vägs man och mäts och det görs tester så att man inte avviker.

I dag skall man som vårdtagare, patient , kund eller vad man än kallas för inte ställa krav eller begära nåt som avviker från mönstret. 

Då är man besvärlig och ingen vill ha med dig att göra. 

Det heter då att det finns inga pengar och inte några resurser.